Vem är jag

Jag är en veteran av "kriget som aldrig blev". På många sätt känner jag att hela mitt liv har styrts av det krig som inte blev av. Jag räknade från tidig ålder med att risken att jag skulle dö i kärnvapenkriget var stor och om jag skulle ha en möjlighet att överleva skulle jag var tvungen att bygga upp civilisationen från grunden. Allt jag gjorde, allt jag lärde mig hade på något sätt med detta att göra, fram till 1989/91. Jag trodde på någon nivå att jag skulle ha changse att bygga upp ett nytt samhälle. Samtidigt gjorde det att jag aldrig kunde ta något på riktigt allvar, allt som jag gjorde alla aktoriter allt kunde varar borta, dött brinnande inom timmen. Vem kan ta en chef på allvar när man inte vet hur länge något av hela samhället finns?

Vissa av mina hadlingar, mitt sätt att vara, hur jag ser på saker kan inte förstås annat än om man inser att jag är en veterna från "kriget som aldrig blev". Fatalist är bara börja på vad jag är. Fortfarande har jag svårt att ta något på allvar, känslan att allt kan ta slut när som helst finns kvar, djut ner i mig. och om jag tog det här livet på allvar, detta otroliga fantastiska men felaktiga liv, skulle jag inte kunna fungera. Skräcken för allt jag gjort eller inte gjort allt jag missat skulle snart förlama mig. Så jag fortsätter på det sätt som jag överlevde "kriget".

Vad vill jag?

Vad vill jag få sagt? Det är ett antal sammanhägande problem. Vad innebär det att vara vänner? Vad är problemet med att jag älskar dig, för det finns problem med det? På vilka sätt kan vår vänskap ändra sig, i vilka riktningar? Just nu är jag trött, nervös och saknar förmåga att koncentrera mig. När jag väl fått besked om jobb kanske jag kan tänka igen, kanske. Jag förstår så lite, jag kan mycket, men jag förstår så lite. Det är rätt lite jag kan säga just nu, trots all kunskap. Det jag vet just nu är att jag älskar dig. Och jag anser att du är snygg, alvarligt, på riktig. Och du var extremt snygg i din festklänning.

Hur blev jag mig?

Känslor är jobbiga, de skrämmer mig. Och jag fruktar alltid att jag ska skrämma andra, framför allt den andra. Jag tycker ibland att allt är så enkelt och klart, att det bara finns en väg framåt. Jag har, med tiden och till rätt hög kostnad, lärt mig att världen och vägen inte är så enkel. På sätt och viss är det väldigt få människors åsikter jag bryr mig om, men deras åsikter är väldigt viktiga för mig. Jag har funderat på när det var jag tappade intresset för vad alla andra tycker. Tror det var när jag gick i mellanstadiet, femma. Som jag kommer ihåg det var jag inte speciellt omtyckt, snarast klart avskydd. Kanske en tredje del av klassen tyckte riktig illa om mig, och bara några få sa något mot dem. De hade sina skäl, jag talade på fel sätt, jag kunde svara på nästa alla frågor och jag föraktad folk som inte fattad enkla saker. Men det som fick mig att tappa all respekt för den allmänna åsiktens betydelse var vad som hände på en idrottsdag. Alla hade hävdat att jag var en klumpig person utan all talang för idrott, jag blev alltid vald sist när vi skulle idrotta och så vidare. Men den här dagen skulle vi springa terräng, hela klassen skulle springa. Inte så långt kanske en kilometer genom Kroppefjälls skogar. Jag räknade med att få det jobbigt och inte hänga med alla idrotts typerna så utan allt för stora förväntningar började jag springa. Och springa, rätt snart insåg jag att ingen annan, absolut ingen annan kunde hålla min takt. Efter hundra meter började jag springa runt mina klasskompisar, först upp framför och sedan vänta så de kom förbi och så runt på ena sida upp för bi alla. Om och om igen, jag sprang delvis, när det var öppet baklänges och tittad på hur jobbigt alla andra hade. Jag hade alltså under hela vintern åkt över milen skidor till skolan, och inte oväntat, för mig så här efteråt, hade jag en järnkondis. Men så effektiv hade deras övertalning varit att jag inte betraktade mig som någon som idrottade eller kunde ha bra kondition. Jag blev inte det minsta populär av att visat allt tuffa fotbollskillar hur otränade de i själva verket var, jag tror nog alla ansåg att jag bord ha låtsat ha dålig kondis för att undvika bråk. Men vad jag känd var hur fullständigt löjliga de alla var, hur oändligt lite jag brydde mig om vad de tyckte. Jag har nog aldrig riktig kunna bry mig om vad grupper tro och tänker, en stor grupp är vanligen dummar än sin dummast medlem, och vem kan bry sig om vad en idiot tycker? det som är det farliga och jobbiga är att inte vissa hur lite jag bryr mig, i alla fal inte för öppet och tydligt. Det är inte kul att vara mobbad, även när man vet att det är av folk man inte bryr sig om, folk man aldrig kommer att bry sig om. Jag kan bara namnet på en handfull av mina klasskamrater från mellanstadiet, resten är som borta.

I´m a n00b in love or a love n00b?

Det första skulle betyda att jag är en teknikoskuld som råkar var kär och det andra att jag är en nybörjar när det gäller kärlek. även om jag känner mig som båda sakerna så är det, det senare som känns mest aktuellt. Det är lite skrämand att tänka på hur länge sedan det är när jag var riktigt kär senast, nästa förra årtusendet. Undrar hur det går nu, jag är nervös, mer nervös än jag kanske behöver vara men det är så mycket som kan gå fel så mycket jag inter förstår. Och kan man verkligen fråg aom allt, verkligen allt?

Känslor

Det har visst blivit ett litet avbrott. Det har varit allt för nervöst för att sätta sig ner och skriva. Det handlar dels om jobbet, ännu ingen information vilket är jobbigt. Det är möjligt att jag är arbetslös i juni, vilket inte skulle vara helt enkelt att klara av, mest problem blir det i så fall med ekonomin. Men det löser sig, det brukar det göra.

Känslor, det är svårt. Det är inte lätt att vara förälskad, och vara nervös för att inte vara älskad tillbaka. Men att vara älskad är inte heller enkelt, ingen ting med känslor är enkelt. Eller kanske rättar allt är enkelt med det är det enkla som är svårt. Kärlek är i grunden en rätt enkel känsla, det är verkligheten runt om som gör allt så svårt. Just nu dra verkligheten mig i tre riktningar. Syrrans cancer dra mig in i skräck och sjukdom. Hon tar det hittills väldigt bra, men den gör mig nervös. Man vet aldrig, man vet inte vad som händer. Möjligheten till drömjobbet dra upp mig och får mig att snurra runt som en yr höna. Det skulle var så kul, men klara jag verkligen av det och vi de verkligen ha mig. Att det dragit ut nästan en vecka extra gör mig inte mindre nervös, kanske lite mindre självsäker. Har börjat intala mig att det inte är så viktig, att jag inte kommer att få det och så vidare. Och så slutligen det som jag har svårast att skriva om. Det som gör att jag känner mig som mest sårbar och glad. Mina känslor för R och hennes för mig. Jag vet mycket säkert vad jag känner för henne, det är det säkrast jag varit om någon på länge. Men när det gäller vad hon tycker om mig är jag osäker. Jag vet att hon tycker om mig, i alla fal upp till en gräns. Det jag inte vet är var den gränsen går, inte hur långt jag kan gå eller vad jag kan säga. Det gör mig på samma gång mycket lycklig och rädd. Rädd för att skrämma, rädd för att driva bort henne, rädd för att misstolka saker. Skulle behöva tala om det, men bara att tala om just det här gör mig rädd, det också. Vi får se vart det leder.

Vidare väntan

När det inte längre var troligt med ett samtal lyckades jag tvätta i går, ska nu bara sortera allt. Det är tröttande att tvätta, jag var helt utmattad vid åtta, men kom inte i säng för än vid midnatt i alla fall. Tittade på två TV-deckare, vet inte om jag egentligen tycker det är värt att följa men de är lugnade att se på, speciellt när man känner sig hjärndöd. Sov inte perfekt, vakande och kände mig nervös. När jag somnat väckte mig radion, som den ska, och jag kände att jag frös, det är jag inte vann vid. Det var inte kallt i rummet och allt annat var som vanlig, har antingen kommit under någon slags viktgräns eller så håller jag på att bli sjuk. Lyckades ta mig upp, äta frukost och ge mig i väg till Akis innan åtta. Det är lite obehagligt att besöka syrran på canceravdelning, sist jag var där så satt jag vak på en ung kille som skulle dö. Men min syster ser kry ut och verka må bra. Hälsad så kort som möjligt, om jag är sjuk vill jag inte smitta. Hon har dåligt immunförsvar pga. cellgifterna. Den här tisdagen kommer att vara jobbig, dels ska jag göra saker och dels ska jag vänta på besked. Besked om jag får jobbet, och besked om syrran får komma hem. Bäst att jobba nu, kafferasten är över och allt.

I väntans tider

Jobbar så gott jag kan, men det är svårt att koncentrera sig, jag väntar på besked. Realistiskt kommer det inte i dag, och troligen inte i morgon heller. Men vem bryr sig, inte min själ i alla fall. Det är lite skrämmande att det här jobbet är som gjort för mig och ändå vet jag inte om jag får det eller inte. Jag vill verkligen ha det, jag vet att det kommer att vara svårt och lite tråkigt ibland men jag är beredd på det och tror att de roliga bitarna kommer att väga över, massivt. Jag kan ju inte låta bli att hålla mig informerad, så att få betalt för det är perfekt och resten av jobbet är kanske inte lika kul men mycket nyttiga.

Åt lunch med R, vet inte vad jag ska säga, risken är att den som läser det här är hon själv så det känns liksom lite dumt att tala om att hon verkad lite trött, för det vet du nog själv bättre än vad jag vet. Detta är verkligen något av det vi talad om, i gränsen av vad grammatik tål. Språk är kul men jag känner av mina begränsningar, jag har läst grammatik men aldrig riktigt lärt mig den och därmed inte heller förstått den. De två språk jag kan, svenska och engelska har jag aldrig lärt mig grammatiken för, på det sättet skulle man kunna kalla mig för infödd på båda språken efter som jag lärt mig bägge enligt naturmetoden. Och de tre språk, franks, tyska och italienska, jag försökt lära mig som vuxen har jag läst grammatik på men inte fattat så mycket, den får mig att känna mig dum på ett sätt som inte så mycket annat får mig. Och det fjärde som jag läst lite bara för att det är kul, kinesiska är så skilt att den snarast ökat min förvirring. Borde kanske börja studera grammatik igen, speciellt om jag ska läsa grekiska, men det är så tråkigt och svårt, vilket för mig ibland är samma sak.